Berättat av Olof Svahn

Hur var din dag? Berätta! ✏️

Jag hann precis till tåget. Det var fint väder. Vindstilla och soligt. Varmt trots att klockan var strax efter sex på morgonen. Jag satte mig i vagnen längst fram och tittade ut genom fönstret. Jag valde sidan till höger. Västerut. Ungefär. Jag valde platsen för den fina utsikten men under resans gång slog det mig att det faktiskt är andra sidan tåget som har bäst utsikt. Österut. Där ser man Viskan och Kullagård och åkrarna som sträcker ut sig långt och brett. De är nästan helt gröna nu. I alla fall från tågets fönster. Jag tycker de ser likadana ut allesammans. Men så är det ju med nästan allt som precis börjat växa.

Jag kom fram till Varberg och det var fortfarande soligt. Jag hade regnjacka på mig. Det skulle ju regna. Det hade jag sett i min väderapp. Yr. Vet inte varför jag har just den. Tror nån tipsade om den nån gång – kanske Martina – och sen har jag aldrig vågat byta. Val av väderapp känns lite som val av fotbollslag. Svårt att ändra sig när man investerat så mycket tro hopp och kärlek i så många år.

Vi hade kodmöte på morgonen. Det har vi varje tisdag och torsdag. Kollegorna sitter i Halmstad och Göteborg och Kungsbacka. Vi är två i Varberg. Två som sköter utvecklingen. Alla andra kollegor i Varberg är nåt annat. Ingenjörer. Samordnare. Datorpersoner. Jag kan inte alla titlar men jag vet på ett ungefär vad alla sysslar med. Vi pratar mycket om det. På möten och dylikt. Det finns många möten om man jobbar kommunalt. Många och långa möten. Innehållsrika till den grad att det är lite svårt att ta in allt. Jag känner så i alla fall. Man får nästan lära sig att tappa fokus under rätt tillfällen. Lite som när man måste gå på toa under en biofilm. Man får liksom känna efter när det passar att missa lite.

På kodmötet pratade en kollega om att köpa en motorcykel i Herrljunga och att det låg längre bort än han trodde först.

Det känns som att det är halvvägs till Stockholm, skojade jag fast bara till hälften.

Kollegorna skrattade lite och jag kollade upp var det låg. 8 mil ungefär. Från Varberg. Ganska långt bort men inte riktigt halvvägs till huvudstaden. Kanske bara känns så när man åker MTR. Jag har alltid varit riktigt usel på geografi. Lite roligt då att jag jobbar med en digital karttjänst. Men men. Livet är en fest eller nåt sånt, jag vet inte.

Vi hade ett längre möte innan lunch. Det var varmt och kvavt. Utanför fönstrena i mötesrummet hade det börjat regna och jag var nära på att säga till en kollega att kan du öppna fönstret lite, men läget kom liksom aldrig riktigt.

Jag åt lunch med min bror. Han har nyligen flyttat lite längre från centrum och fick ta bussen för att slippa gå i regnet och blåsten. Ett par kollegor skulle till samma lunchställe och jag sa till dem på vägen dit att ni får inte sitta med mig och min bror. Även detta var ett sorts halvskämt. De förstod såklart. Och som tur var fanns det plats för oss att sitta allihopa med nog avstånd för att det inte skulle bli konstigt. Jag var sugen på att bara prata med min bror. Men det kan man ju inte säga till nån man sitter precis intill och som man har en social relation med. Jag kan inte det i alla fall.

Vi pratade om lite skit. Om när vi jobbade på Ringhals. Vi jobbade där för ganska många år sen nu. När vi var unga och spontana. Vi mindes det båda som en fin tid i livet. Vi snackade lite skit om gamla kollegor. Bestämde emellan oss vilka som var legender och vilka som var råttor. Hårddraget, visst. Men man har ju inte tid med gråskalor alltid.

Vi pratade om vår pappa. Han jobbade hela sitt liv på Ringhals. Där träffade han även vår mamma. Men hon skilde sig från honom för många många år sen. Han är död nu. Han dog för lite mer än ett år sen. I april. Han levde ensam den sista tiden och jag hade inte haft nån kontakt med honom på många år. Efter hans död gick jag och två av mina bröder till hans lägenhet för att kolla om det fanns nåt viktigt vi borde ha tillgång till. Telefon, räkningar. Sånt som behövs när man ska administrera en persons bortgång. Jag minns att vi kom in i lägenheten och att det luktade instängt och surt, som att någon nyligen hade fimpat en cigarett inomhus. Vilket förmodligen var precis det som hade hänt. En oöppnad ölburk stod framme på vardagsrumsbordet.

Vi tittade runt lite. Letade i lådor och bland papper och saker som låg framme lite här och där. Vi hittade ingenting av värde. Jag gick in i hans sovrum. I en av garderoberna låg en ihoprullad plansch. Ett stort fotografi som jag antog att min pappa själv hade skrivit ut, eller beställt nånstans. Papprets kändes glättigt och tjockare än vanligt papper. Jag vände på det. Bilden var på min pappa. Han hade tagit den själv med sin telefon. Han stod framför en spegel i kostym och svarta solglasögon och log lite finurligt. Jag gick ut i vardagsrummet och visade planschen för mina bröder. Jag minns inte riktigt hur de reagerade.

Jag tänker på det ganska ofta. På den detaljen. Jag vill nog tro att den bilden på min pappa sa mycket om vem han var och om vad han tänkte om sig själv.

Vi hade ingen begravning. Inte en riktig. Hans aska spreds över en minneslund och vi bestämde en tid och träffades hela familjen och sa hej då. Vår faster som vi typ aldrig träffar åkte upp från Skåne för att vara med. En av mina bröder sa några ord på minnesstunden. Mamma också. Jag sa ingenting.

Jag gick tillbaka till jobbet. När jag kom in på kontoret påminde en kollega mig att jag var sen till ett möte med min chef. Jag skyndade dit och bad om ursäkt för att jag var sen. Ingen fara, sa hon men jag vet inte om hon menade det. Undrade hur jag hade reagerat om jag var i hennes skor. Jag hade varit en dålig chef. Det är jag säker på. Jag har aldrig provat, men med tanke på vad jag erfar om yrket (inte för att jag tror att chef är ett standardiserat yrke som spårvagnschaufför eller skyltsnurrare) så hade arbetsuppgifterna fullständigt grusat mig. Jag såg en annan chefs Teams-kalender en gång och fick panik. Men men, de får väl bra betalt.

Vi fikade och pratade om dimensioner. Jag och en kollega turades om att prata om youtubevideor vi hade sett inom ämnet och försökte imponera på varandra antar jag. Jag gjorde det i alla fall. Det är väl så vissa av oss män umgås för det mesta. Vi pratar om saker, utbyter idéer och koncept. Allt förutom att prata på riktigt om varandra. Om våra liv. Allt för att andra ska tycka och tänka bättre om oss. Vi gör det nog utan att vi riktigt vet om det. Vi gör det och erkänner aldrig för varandra att det är därför vi gör det. Det är väl daddy issues. Det har vi nog alla. Just av den anledningen. Våra manliga förebilder hade det och därför har vi det och därför kan vi inte umgås med varandra som emotionellt utvecklade varelser. Livets cirkel. Eller kanske den där ormen som äter sin egen svans. Fan heter den, Orebus, Oroborus. (Rättstavningen larmar nu och vill rätta mig, men jag skiter i det. Blir roligare om det står fel).

Jag tog tåget hem. Satt på rätt sida. Mormor var hemma hos oss. Martina satt i sovrummet och ammade Bosse. Jag gick in i Majsans rum. Mormor blåste upp en ballong och släppte den i luften. Den fes iväg i rummet och Majsan skrattade och hoppade runt.

Vad har du gjort idag då, Majsan, frågade jag.

Mormor blås ballongen igen! svarade hon.

Men mormor orkar inte. Hon blir andfådd, sa mormor.

Majsan, hur var det på förskolan? frågade jag igen.

Men mormor blås ballongen igen!

Majsan, kan du inte berätta om förskolan?

Men den gamla förskolan är ju bara förskolan, sa Majsan och slängde sig på golvet.

Jag och mormor skrattade.

Hon är trött på det, sa mormor.

Två och ett halvt och redan blasé, sa jag.

Mormor gick hem. Hon tackade för mors dag-presenten som Martina gett henne från oss. Choklad och böcker. En present helt i min smak för övrigt. Jag önskar mig alltid böcker. Det går inte att bli besviken då. En gång köpte min mamma Under the Dome av Stephen King till mig i födelsedagspresent. Sen köpte hon den igen till mig i julklapp. I hennes försvar var det två olika upplagor. Men jag blev glad ändå, var ju poängen. Jag har några dubbletter hemma i bokhyllan. Egendom av Hernan Diaz. Den som stannar, den som går av Ferrante. Några Knausgård. Nån McCarthy också, tror jag.

Vi värmde rester till kvällsmat. Majsan var trött och ballade ur lite. Hon var ledsen. Vi tröstade henne. Hon åt och mådde bättre. Martina berättade om sin dag. Den lät mysig. Majsan åt klart (typ) och kramade om Martina. Martina log och de kramades en stund. Jag satt i mina egna tankar.

Hörde du vad hon sa, frågade Martina.

Nej, jag spejsade ut lite.

Senare, efter nattningen och efter att vi sett nästan hela senaste avsnittet av Last of us och sen gått och lagt oss, messade jag Martina och frågade vad det var Majsan hade sagt när hon kramade om henne under kvällsmaten. Martina svarade.

Åh, jag är så glad när du är hemma så jag kan krama dig! Jag vill krama dig hela dagen.